Startsida  Bildsida 1  Bildsida 2  Bildsida 3  Några intryck

Några intryck från ett snabbesök på Svalbard juli 2002

På Svalbard finns världens nordligaste fasta bosättning, lika nära nordpolen som Grönlands nordspets eller 78:e breddgraden. Större delen av Svalbard är täckt av snö och is. Longyearbyn är huvudort och ligger på sydvästra Svalbard vid Adventfjorden, (del av Isfjorden), som är den del av Svalbard som är mest beboelig. Longyearbyn har ca 1.400 invånare och har utvecklats från ett typiskt gruvsamhälle till ett samhälle med varierat näringsliv och en rad kultur-, aktivitets- och serviceutbud. Befolkningen är ung med många barn och få äldre. Det finns många fritids- och kulturaktiviteter. Eftersom det inte finns vägar mellan bosättningarna används snöscooter och båt. Svalbard är tull och avgiftsfritt område, vilket betyder att många varor är billiga, men höga fraktkostnader gör att färskvaror fördyras.
Longyearbyn har fått sitt namn av John M. Longyear som etablerade den första gruvan 1906. 1916 övertog Store Norske Spitsbergen Kulkompani gruvverksamheten. 1925 fick Norge suveränitet över Svalbard.
Övriga samhällen på Svalbard är ryska gruvorten Barentsburg med ca 850 invånare och Sveagruvan, där huvuddelen av kolbrytningen sker. Till Sveagruvan pendlar arbetskraften med helikopter från Longyearbyn. I övrigt finns några forskningsstationer.

Gruvhanteringen åskådliggörs levande i museet i Longyearbyn. Dessutom finns mängder av rester från tidigare gruvor, rester av linbanor och järnvägar etc. som betraktas som kulturminnen.
Turismen och forskningen lockar många människor till Svalbard. Varje dag kommer ett välfyllt Braaten-plan med 150 passagerare till Longyearbyn, många av dem fortsätter med kryssningsfartyg i Ishavet.

Naturen är både vacker och storslagen. Vid vårt besök var vädret ovanligt bra, i början lite dimma med temperatur från 0 till 4 grader, men sedan soligt och upp till 8 grader varmt och ljust dygnet runt. Vandringar i dalarna och på bergen och glaciärerna i Longyearbyns omgivning gav minnesvärda upplevelser. Bland annat kunde vi plocka fossilstenar, ett populärt nöje med många vackra avtryck som resultat.

På Svalbard är det permafrost och bara det översta marklagret tinar under sommaren. Trots det finns det över 100 växtarter bara i Longyearbyn. Växtligheten är förbluffande intensiv med mossar och blommor som t.ex. fjällbräcka, isranunkel (reinrose), fjällsippa och fjällglim, som nästan täckte marken på många fjällsluttningar.

Svalbard har de största fågelbergen i Nordatlanten. De domineras av alkekungar, måsar och trutar. Även inne bland bebyggelsen bygger många fåglar sina bon. De enda fåglar som övervintrar på Svalbard är snöripan.

Isbjörn, svalbardren och fjällräv är de enda däggdjuren. I Longyearbyn kunde vi se någon enstaka ren i bebyggelsen. Svalbardrenen har kortare ben och tjockare päls, som faller av i stora sjok under sommaren. Isbjörn finns över hela Svalbard, men visar sig sällan i närheten av bebyggelse, men dagen före vår hemresa angrep en isbjörn en kvinnlig forskare vid en forskningsstation ca 15 km från Longyearbyn . Efter två verkningslösa skrämskott var hon tvungen att skjuta björnen i självförsvar. Alla som rör sig utanför samhället måste ha gevär eller gå med guide som har skjutvapen.

Vi hann göra en dagskryssning till Tempelfjorden och Von Post-glaciären samt en nu övergiven rysk gruvstad, Pyramiden, som gjorde ett skrämmande intryck. Staden byggdes på 1970-talet för ett tusental personer när gruvan öppnades. 1997 blev brytningen olönsam och staden evakuerades helt. Kvar står bostäder i 4-5-våningshus, skolor, hotell, simhall, växthus(!), kulturcentrum, sjukhus och byggnader för gruvdriften. Gruvöppningarna låg flera hundra meter upp på bergssidan med kulvertgångar och transportörer ned till hamnanläggningen och staden. Byggnaderna har i många fall ockuperats av måsar i stora mängder. Några få ryssar finns kvar som bevakning.

Sammantaget var det mycket intressant att uppleva det arktiska ljuset, glaciärerna och växtligheten, och att få se hur man bygger hus på träpålar och lägger värme-, vatten- och avloppsledningar ovanpå den frusna marken. Utan tvekan har man hittat ett sätt att leva tillsammans med naturen även om polarnatten från november till februari måste vara påfrestande.

Boris Sjö

Senast ändrad 2006-11-18