|
På Svalbard finns världens nordligaste fasta
bosättning, lika nära nordpolen som Grönlands nordspets eller 78:e
breddgraden. Större delen av Svalbard är täckt av snö och is. Longyearbyn
är huvudort och ligger på sydvästra Svalbard vid Adventfjorden, (del av
Isfjorden), som är den del av Svalbard som är mest beboelig. Longyearbyn har
ca 1.400 invånare och har utvecklats från ett typiskt gruvsamhälle till ett
samhälle med varierat näringsliv och en rad kultur-, aktivitets- och
serviceutbud. Befolkningen är ung med många barn och få äldre. Det finns
många fritids- och kulturaktiviteter. Eftersom det inte finns vägar mellan
bosättningarna används snöscooter och båt. Svalbard är tull och
avgiftsfritt område, vilket betyder att många varor är billiga, men höga
fraktkostnader gör att färskvaror fördyras.
Longyearbyn har fått sitt namn av John M. Longyear som etablerade den första
gruvan 1906. 1916 övertog Store Norske Spitsbergen Kulkompani gruvverksamheten.
1925 fick Norge suveränitet över Svalbard.
Övriga samhällen på Svalbard är ryska gruvorten Barentsburg med ca 850
invånare och Sveagruvan, där huvuddelen av kolbrytningen sker. Till Sveagruvan
pendlar arbetskraften med helikopter från Longyearbyn. I övrigt finns några
forskningsstationer.
Gruvhanteringen åskådliggörs levande i museet i
Longyearbyn. Dessutom finns mängder av rester från tidigare gruvor, rester av
linbanor och järnvägar etc. som betraktas som kulturminnen.
Turismen och forskningen lockar många människor till Svalbard. Varje dag
kommer ett välfyllt Braaten-plan med 150 passagerare till Longyearbyn, många
av dem fortsätter med kryssningsfartyg i Ishavet.
Naturen är både vacker och storslagen. Vid vårt
besök var vädret ovanligt bra, i början lite dimma med temperatur från 0
till 4 grader, men sedan soligt och upp till 8 grader varmt och ljust dygnet
runt. Vandringar i dalarna och på bergen och glaciärerna i Longyearbyns
omgivning gav minnesvärda upplevelser. Bland annat kunde vi plocka
fossilstenar, ett populärt nöje med många vackra avtryck som resultat.
På Svalbard är det permafrost och bara det
översta marklagret tinar under sommaren. Trots det finns det över 100
växtarter bara i Longyearbyn. Växtligheten är förbluffande intensiv med
mossar och blommor som t.ex. fjällbräcka, isranunkel (reinrose), fjällsippa
och fjällglim, som nästan täckte marken på många fjällsluttningar.
Svalbard har de största fågelbergen i
Nordatlanten. De domineras av alkekungar, måsar och trutar. Även inne bland
bebyggelsen bygger många fåglar sina bon. De enda fåglar som övervintrar på
Svalbard är snöripan.
Isbjörn, svalbardren och fjällräv är de enda
däggdjuren. I Longyearbyn kunde vi se någon enstaka ren i bebyggelsen.
Svalbardrenen har kortare ben och tjockare päls, som faller av i stora sjok
under sommaren. Isbjörn finns över hela Svalbard, men visar sig sällan i
närheten av bebyggelse, men dagen före vår hemresa angrep en isbjörn en
kvinnlig forskare vid en forskningsstation ca 15 km från Longyearbyn . Efter
två verkningslösa skrämskott var hon tvungen att skjuta björnen i
självförsvar. Alla som rör sig utanför samhället måste ha gevär eller gå
med guide som har skjutvapen.
Vi hann göra en dagskryssning till Tempelfjorden
och Von Post-glaciären samt en nu övergiven rysk gruvstad, Pyramiden, som
gjorde ett skrämmande intryck. Staden byggdes på 1970-talet för ett tusental
personer när gruvan öppnades. 1997 blev brytningen olönsam och staden
evakuerades helt. Kvar står bostäder i 4-5-våningshus, skolor, hotell,
simhall, växthus(!), kulturcentrum, sjukhus och byggnader för gruvdriften.
Gruvöppningarna låg flera hundra meter upp på bergssidan med kulvertgångar
och transportörer ned till hamnanläggningen och staden. Byggnaderna har i
många fall ockuperats av måsar i stora mängder. Några få ryssar finns kvar
som bevakning.
Sammantaget var det mycket intressant att uppleva
det arktiska ljuset, glaciärerna och växtligheten, och att få se hur man
bygger hus på träpålar och lägger värme-, vatten- och avloppsledningar
ovanpå den frusna marken. Utan tvekan har man hittat ett sätt att leva
tillsammans med naturen även om polarnatten från november till februari måste
vara påfrestande.
Boris Sjö
|